måndag 28 april 2014
Föräldrapressen med alla krav tar död på oss!
Föräldrapressen som regerar idag är i mina ögon helt sinnessjuk!
"Man ska vara si, man ska vara så, inte säga det, och absolut inte det, inte könsneutralisera sina barn, inte curla, inte skrika, inte blir arg, inte lämna dem en sekund eller missa en enda fotbollsmatch". E.tc e.tc e.tc..
Ändå ökar självmorden bland barn..? Varför? För vi är stressade, pressade och trötta av att vara så konstant jäkla tillgängliga och "uppkopplade" 24 timmar om dygnet och mår dåligt av alla krav som ställs från vår omgivning och samhället, och i förlängningen får våra barn lida av vårt dåliga mående. VÅR generation har ju klarat sig, och även de före oss, före dem. o.sv..
Jag är själv 80-talist, och när vi var små så hörde man aldrig ens tal om självmord bland barn. Det existerade inte..
Vi sprang fria, lekte med allt och alla, pratade med alla, åt gräs och grus, spindlar och myror, och tänka sig- vi fick godis mitt i veckan!! Vi könsneutraliserades maximalt, lekte i träd, lekte i vägen, såg filmer som var barnförbjudna, styrde bilen i pappas knä, högg ved, grävde gångar i snön, använde knivar o.sv. Men.. VI klarade oss trots att mamma och pappa var utom synhåll i kanske flera timmar då vi lekte ute i naturen hela dagarna! Så varför skulle inte nutidens barn kunna klara sig fint utan all denna perfektion? Jag tror helt allvarligt att vi mår sämre och sämre psykiskt i hela världen och det är för vi vill sätta alla (inkkusive oss själva) på en guldfärgad pidestal och den är så hög så inte ens självaste Micke Persbrandt skulle nå upp. De som mår psykiskt bäst är faktiskt föräldrar och barn i t.ex Afrika, trots mat och vattenbrist så är de inte ett dugg stressade, har nöstan inga hjärtsjukdomar, högt bltr o.sv.
Ska vi protestera mot nåt (som nästan alla föräldrar tillåter här i vårt rika land ) så borde det vara "plattor", och tv/dataspel som gör våra barn avtrubbade och osociala. Och oss med för den delen.. Vi chattar via facebook, vi bloggar, vi twittrar, vi lägger in bilder på instagram om precis allt som händer, jag själv inkluderad. Iof äger jag inte ens ett instagram eller twitterkonto, bloggen uppdateras kanske 6 ggr per år och facebook skriver jag bara statusar och sen har jag aldrig tid att svara på kommentarer..
För mig går ALLTID barnen först, sen på kvällen kollar jag fb och svarar på de bilder jag lagt upp eller nån status jag delat som tar sammanlagt kanske tre minuter per dag! Med det sagt så har jag däremot allt i telefonen. Jag betalar räkningar, för över pengar, fixar medicinerna, försäkringar, barnens mediciner, dokument , kamera och filmkamera, e.tc, och jag messar hellre än ringer för det går för mig snabbast men även det är jag kass på. Folk vet helt enkelt att jag svarar när jag kan och orkar. Vilket tyvärr ibland kan ta flera dagar och det kan ju göra vissa människor sura förstås, haha :P! Men det jag vill komma till är att så var det inte förr, förr var jag konstant tillgänglig, men nu är jag så trött på att vara det så jag har satt en regel för mig själv att ta allt på kvällen, och bara nån minut om dan till statusar, sms et.c.
Nej, nu kom jag ifrån ämnet helt.. Jo.. Varför måste vi vara så perfekta föräldrar och vad är det som säger att det som är "rätt" just nu, visar sig ha varit så rätt om 20 år?
Varför ökar självmorden bland barn och ungdomar i dagens "perfekta jämställda, könsneutraliserade samhälle"? Barn är individer, och även flickor och pojkar är individer så därför ska de behandlas därefter! Könsneutraliseringen har ta mig fan gått för långt nu! Men ingen vågar säga ifrån för vi vill ju inte "gå från den perfekta bilden av hur en mamma/pappa ska vara mot sina barn". Eller gå "mot strömmen"...
Pojkar är pojkar och flickor är flickor och de HAR och kommer fortsätta ha OLIKA behov utifrån vem de är som person och såklart utifrån det kön dem har!
Och en sak till.. Ser ni mig sätta på son en rosa klänning (han är 8 månader) så snälla bura in mig för då är det nåt som är riktigt fel med mig iaf... Haha ;). Rosa kläder- FINE, men klänning.. Aldrig! Man får faktiskt stanna upp och tänka på att man som förälder ska vilja det bästa för sitt barn och från den stunden de föds är förpliktigad och SKA vilja skydda dem så gott man kan (även om jag tror på att först försöka lösa problemen själva) och behöver ju inte låta det stackars ovetandes barnet gå ut och be om att bli mobbad första dagen i skolan (som exempel!) Detta och mycket mer av det jag skrivit är värt att refleltera över.. Iaf i en ynka, liten minut.. "Varför...?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag skrev en kommentar som försvann :-/ Ska försöka återskapa någorlunda...
SvaraRaderaJag tror att många föräldrar visar upp ett perfekt yttre i bloggar och liknande. Perfekt förälder, perfekt familj, perfekt hem, perfekt mat lagad från grunden och perfekt bröd bakat från grunden och så vidare. Jag förstår om det är roligast att visa upp sådant som är roligt och lyckat, men om det blir enbart detta så kan det bli en obalans. En del kanske bara vill visa upp det perfekta, en del känner kanske press från som omgivning att bara vara perfekta och så blir det en extrem obalans. Jag tror att många som läser dessa saker vet att personerna väljer att lägga upp det de vill och att det finns mer som inte läggs upp, men det kan nog ändå sätta sig som en press tror jag.
Sedan anser inte jag att det är något fel på föräldrar som har klänning på sina söner. Dopklänning är en tradition som är helt ok, men klänning i övrigt verkar vara ett stort "no no" i vår kultur och i vår tid. Men att vara genusmedveten handlar inte bara om klänningar. Det handlar om att ge sina barn valfrihet och rummet att utvecklas till egna individer. Klänning är nog det mest "könade" plagg som finns i vår kultur och det är absolut ingen som måste sätta det på varken sin son eller dotter om de inte vill. Men det finns som sagt så mycket annat som påverkar. Jag tycker det är tragiskt att mobbarna får diktera villkoren. Den mobbade blir den som får byta skola, flyttas hit och dit och så vidare. De som mobbar lär sig att det är ok att mobba då för de drabbas inte av någon konsekvens. Jag skulle bli så ledsen om Connor kom hem en dag från skolan och sa att han aldrig mer ville leka med en viss grej, aldrig mer ha ett visst plagg på sig för att någon sagt något elakt. Jag vill verkligen inte att han kommer hem och säger att han inte vill leka med sina flickkompisar för att de är "tjeeeejeeeer". Jag hoppas vi lägger en bra grund så att han blir lycklig och går sin egen väg, oavsett vilken. Det som skulle göra mig allra mest ledsen vore om han blev en mobbare. Då skulle jag ta krafttag direkt och försöka lösa det. Vet vilka ärr de mobbade kan få gå med hela livet.
Individer är olika. Kön spelar roll, det kan de som är födda i fel kropp intyga mest av alla tror jag. Men jag menar att kön inte ska vara det mest väsentliga. Att man ser individen. Jag har blivit avfärdad många gånger för att jag är tjej. "Du får inte vara med för du är tjeeeej". "Du är bra på detta, för att vara tjej." och liknande. Det stör mig när folk inte tar mig på allvar i mina intressen bara för att jag är kvinna. Som att man automatiskt är sämre för att man är kvinna. Jag avskyr att man ser ner på det "tjejiga". Jag är själv ingen "tjejig tjej", som du nog vet, men jag tycker att alla ska ha valet och friheten att vara som de vill. Oavsett kön. Att en del pojkar förbjuds närma sig det "tjejiga" av en del tycker jag är nedvärderande mot det "tjejiga". Nu snackar jag inte klänningar här utan allmänt. Leksaker, den rosa färgen, gulliga figurer, beteende o.s.v.