Uj,uj,uj, Vaknade med jordens migrän imorse...! Men så är det när man är kvinna och styrs av hormoner!
Annie däremot var glad som en lärka, så det piggade i sin tur upp mig =)!
Utan henne vet jag inte vad jag skulle ta mig till.
Det är ju för henne jag går upp på morgonen, för henne som jag sitter timmar och åter timmar på golvet och leker, trots att kroppen smärtar ända in i märgen. Men jag gör det ju inte bara för att jag älskar henne gränslöst, utan mer för att det även piggar upp mig, och jag får annat att tänka på. Självfallet har jag mediciner jag tar varje dag, men dem tar bara udden av smärtan. Men att då titta på annie, och se vilket mirakel vi skapat är en ren energigivare.
Att min kropp klarade bära henne i NÄSTAN 10 månader (37 veckor för att vara exakt), är idag ofattbart för mig. ¨
Men gud vilken resa det var! Och folk frågar mig fortfarande hur jag orkade, men jag säger bara att det var alldeles UNDERBART att få ha ett litet barn i magen, som sov ibland, och sparkade vilt i nästa stund! Och att ha en slang i njuren var inga som helst problem, snarare tvärtom, jag slapp ju springa upp på toa om nätterna som alla andra gravida kvinnor gör =D!
Visst ska jag inte sticka under bordet med att ambulansfärderna var och varannan vecka till karlstad, då det blev stopp i slangen, inte var så roliga. Smärtan när njuren svällde upp till en handboll är OBESKRIVBAR, den var värre än allt annat jag tidigare varit med om. Just därför att inget hjälpte, det kändes som att ha ett spjut instucket i sidan, som ingen lyckades få ut! Visst fick jag morfin mot smärtan, men det enda som egentligen hjälpte var att antingen byta slangen, eller att dem sköljde den så det blev passage i den igen. Sen var jag ju tvungen att varje vecka åka in till Vårdcentralen för byte av kompresser, vilket heller inte var så roligt, men jag hade en underbar sköterska som heter Leila, som jag lärde känna mycket väl under dessa 5 månader som jag gick hos henne varje vecka =)! Omtänksammare sköterska får man leta jorden runt efter!
Men jag gick runt här hemma med min lilla slang i ryggen, och mest väntade på att dagen med stort D skulle komma. Allt låter så lätt när man skriver det så här, men det var det inte egentligen. Men man glömmer fort det svåra och smärtsamma, och minns bara dem bra stunderna. Det är nog tur, annars skulle jag ALDRIG mer gå igenom det igen. Jag vill åtminstone ha ETT enda barn till, ett syskon tilll annie, så att hon alltid har nån som följer henne på livets ibland tuffa väg! Men det beror på vad läkarna säger, för är det diekt farligt, då utsätter jag mig inte för det igen. Annie behöver ju sin mamma, och hon är det viktigaste av ALLT! Men en sak vet jag... Jag kommer INTE åka in i Arvika en ENDA gång till när det gäller njuren. Inte efter den fruktansärda chocken dem gav mig när jag kom in på natten i 20:e veckan och dem vägrade tala om vad som var fel, körde upp mig till ultraljudet, och sen bara sa att dem var tvungna att sticka mig i sidan... Jag frågade gång på gång om det hade med min enda njure at göra, men dem sa bara att dem var tvungna att sticka omedelbart! Jag bönade och bad genom tårarna att dem skulle köra mig till Karlstad där dem annars har hand om mig, och där njurspecialisterna finns, men dem vägrade- dem kunde minsann dem också! Detta slutade med att jag till slut fick skrika om och om igen på hjälp, då hon varken gav mig smärtlindring eller bedövning, och det gjorde så ont så jag trodde jag skulle svimma. Andreas var totalkt likblek i ansiktet minns jag. Inte nog med att hon så gott som misshandlade hans sambo, utan hon riskerade även hans ofödda barns liv genom att stick mig i sidan på det viset. Kvinnan var från Estland, och finns nu tyvärr inte kvar, utan har flyttat hem igen, vilket är synd, för jag hade velat ställa henne mot väggen och fråga henne varför hon inte slutade när jag skrek och gråt och sa att jag ville vidare till Karlstad! När jag sen till slut fick komma till karlstad så hade hon inte bara stuckit på helt fel ställe, utan hon hade även skadat njuren så illa, så det enda som kom ut när jag skulle försöka kissa, var rent blod. Dem var alldeles förskräckta i karlstad, och sa till mig att jag ALDRIG mer fick åka in i arvika när det gäller min enda kvarvarande njure! T.om dem i Karlstad var riktigt rädda, så då kan ni tänka er vad rädda JAG och Andreas var! Det blev värsta pådraget, och jag tror att jag ett tag hade så mycket som 8 läkare och sköterskor inne på rummet. Men, dem lyckades rädda njuren innan urinen gick ut i blodet, och på så vis räddade dem inte bara mig, utan även Annie!
Så ni kanske förstår att för mig är Annie verkligen ett mirakel, för den natten hade jag änglavakt, hade dem väntat bara en timme till så hade både Annie och jag blivit förgiftade, men vi klarade oss. Och idag är Annie den mest friska tjej jag känner till =)! Hon har knappt haft en förkylning ens.
Tänk att allt det som hon fick utstå i min,mage, inte skadade henne på något vis alls =)! DET ÄR ETT MIRAKEL! Det var 9 tuffa månader, men vi tog oss igenom dem, och den 22:a juli 2009 så såg hon dagens ljus, och sen dess har vi levt i en dröm =)! Drömmen om att få bli mamma har alltid stått högst upp på min lista, och jag tackar gud varje dag att allt till slut gick bra =)! Hon är, och kommer alltid vara min absolut högst skattade ägodel, och jag skulle gladeligen hoppa in i elden och framför tåget för hennes skull. För som förälder finns det inget man är mer rädd för än att något ska hända barnen. Den rädslan är obeskrivbar, men man gör sitt bästa genom barnets liv, och oftast kommer han/hon ut på andra sidan med kanske bara ett blåmärke eller två att visa upp...!
Och jag vet att Annie och jag kommer att klara oss alldeles utmärkt! Och även om jag jag har ont om dagarna, så kommer det aldrig få påverka hennes liv, och jag kommer alltid sätta hennes bästa först, för det är ju kärleken till henne som blåser liv i mig och får mig att se en möjlighet i varje dag vi får tillsammans, Annie & jag =)!
-----------------------------------------------------
Min Annie-
Du är min sol, mitt liv, min kärlek, min ängel -
MITT MIRAKEL!
Tack gode gud, för att jag fick äran att låna denna ängel av dig, och följa hennes resa genom livet!
Min älskade Annie!
----------------------------------------------------------
Helt ofattbart hur en del läkare beter sig! Starkt att du orkade! Jag fick vänta onödigt länge på hjälp när jag var gravid. Nu hade inte jag så allvarligt som dig, men jag drabbades av hyperemesis gravidarum och gick ner 6 kg på bara ett par veckor. När jag dessutom bara vägde 52 till att börja med så blev jag helt utmärglad. Fick ligga i Karlstad flera veckor med dropp genom CVK, sedan gå på mediciner hela graviditeten. Jag kanske pratade om detta då jag orkade på en fibroträff då jag var gravid? Sedan blev det tillväxtultraljud titt som tätt för Connor drabbades av tillväxthämning. Det var så otroligt skönt när han bestämde sig för att komma i då jag var vecka 37 + 3 och att han faktiskt inte var pytteliten iaf. 2700 gram. Illamåendet försvann direkt han fötts. Tyvärr har detta + smärtan jag kände under graviditeten gjort att ett syskon är en minimal möjlighet. Som du skriver så glömmer man det värsta, men jag kommer iaf ihåg nog för att inte orka.
SvaraRaderaUsch ja, jag vet att du var väldigt dålig =(! Stackare! Ja, man glömmer det mesta, men jag kan ju säga att jag hellre har det jag hade/har, än går med konstant illlamående genom hela graviditeten!! Visst, man kan inte dö av det, men jag vet hur hemskt det är att må illa bara nån gång ibland, så att göra det i 9 (jäkla) månader skulle jag aldrig orka,usch vad hemskt, och tyvärr finns det inte mycket som hjälper mot det, inte när det är så allvarligt! Jag kunde åtminstone pumpas full med morfin så jag blev lite go o glá o slapp den värsta smärtan iaf =)! Men just nu är ett barn till inte alls en möjlighet för mig, för jag har så ont nu så jag ger snart upp... Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och ska jag vara ärlig så tror jag inte jag har fibro, utan nåt annat neurologiskt. jag tappar ju känseln i benen och armarna hela tiden, och det sticker som bara den. Sen har jag börjat få en massa konstiga muskelryckningar i benen och ibland i armarna, så jag ska kräva att få en ny remiss till neurologen igen. Får jag inte det så åker jag dit och kedjar fast mig där tills dem hjälper mig! Smärta är hemskt att gå med varje dag, men att den sen inte syns gör bara det hela sju resor värre =(!
SvaraRaderaHur är din smärta efter graviditeten nu då? Blev du bättre eller sämre? Jag blev mycket värre tyvärr =(! Men man får ta en dag i taget, eller just nu, bara en timme i taget =)!
Men skönt för dig/er att Connor blev alldeles frisk trots allt, precis som annie, det trodde INGEN =)! Men orkade du föda eller blev det Kejsarsnitt för dig med?
Nej,nu ska jag vila mig lite, du får ha en bra dag Tess =)! Kram från mig!