Då jag själv haft barnepilepsi, så vet jag en hel del om denna sjukdom. Medicinerade själv för det i många år tills jag i tonåren blev friskförklarad och fick ta körkort. Har idag varit anfallsfri i nästan 15 år :)!
Hur som helst. Denna man som kan ha varit kanske i 30-års åldern, var en jätte snäll person, som var enormt duktig på musik. Han spelade både piano och gitarr och sjöng. Jag spelade faktiskt med honom några gånger.
Men den händelse som jag mindes, och som jag aldrig glömmer började då jag gick ut på Halloween på en pub i Arvika. Där inne fick jag se en man med en sån där "Scream-mask" som tittade väldigt intensivt på mig. Då jag blev lite nyfiken på om jag kände honom så gick jag fram till honom och frågade om jag kände honom, och då visade det sig ju att det var min granne! Jag frågade om han mådde bra, och det sa han att han gjorde så jag tänkte inget mer på det, men försökte ändå hålla ett öga på honom då jag vet att blinkande ljus, och ljud kan utlösa ett anfall.
När jag sedan gick ut för att röka, så fick jag plötsligt se vakterna bokstavligt talat kasta ut min granne. Då jag såg att han skakade så förstod jag att han hade fått ett anfall. Jag sprang till honom, drog av masken, och la honom i framstupa sidoläge. skulle ringa 112, men då anfallet började avta och han återfick medvetandet så avstod jag. Jag bad en vän hålla ett öga på honom, och sen tappade jag all fattning, gick mot vakterna och skrek åt dem att "för helvete, han har epilepsi!! Brukar fulla människor skaka på det där sättet?? Är ni inte riktigt kloka, o.sv. os.v
Jag var sååå vansinnig så vakterna bad mig att gå därifrån, med orden "har man sån epilepsi så har man inget på puben att göra..." Ursäkta....? Hörde jag rätt?? Menar ni att bara för att man har en sjukdom så ska man uteslutas från allt roligt?? Kan ju tala om att jag blev ännu mer vansinnig efter den kommentaren!
Men då jag inte fick ens så mycket som en hjälpande hand av vakterna, så hjälpte jag min granne upp, och följde honom hem. Väntade ett tag för att se att han inte fick ett anfall igen. Jag visste att han hade anhöriga som tittade till honom hela tiden, så efter ett tag gick jag hem. Men den natten fick jag inte mycket sömn. Kunde inte släppa tankarna från det inträffade. Jag kunde inte förstå hur (med)människor kunde visa så lite empati för en människa som har ett handikapp! Det är för mig totalt oförståeligt!
Men tur var att han presenterade sig inne på puben annars hade jag aldrig vetat att det var han. Men som sagt, en påverkad människa ligger inte och skakar, rycker och blir stel. Det hade bara räckt att de tog av masken så skulle de ha sett att detta inte var en alkoholpåverkad människa, utan en människa med en mycket allvarlig sjukdom! Än idag känner jag avsmak för denna händelse, och jag vet att jag aldrig kommer glömma den, även om jag såklart inte tänker på det lika ofta längre.
Vart mannen är idag har jag ingen aning om. Jag har inte sett honom i Arvika på många år, så han kanske har flyttat. Om han har gjort det så förstår jag honom! Jag skulle inte heller vilja bo i en stad där man inte är välkommen på puben bara för att man har en svår sjukdom!
Lite medkänsla skadar inte... Och man ska inte förhasta sig att döma människor...
De kan faktiskt ha en sjukdom....
Det är skrämmande vad okunnighet kan riskera livet på människor ibland. Jag var på en jättebra föreläsning i tisdags som handlade just om förutfattade meningar, fördomar och vikten av att vara öppen och tänka om. Tycker absolut inte att människor ska behöva begränsas bara för att de har en sjukdom, en etnicitet, en läggning, ett kön och så vidare. Vad lågt av vakterna att säga att man inte har på krogen att göra om man har epilepsi! Precis lika lågt som att en del sa till mig att jag nog inte skulle orka ha barn eftersom jag har värk.
SvaraRaderaJa, det är fruktansvärt vad fördomar kan ställa till det. Synd att jag missade den föreläsningen :(. Säg gärna till om du ska på fler, för jag blir gärna med :).
Radera