Kajsa konstaterar: Headline Animator

måndag 17 september 2012

"Livet" kan vänta...

Imorgon är det dags.... Sitter på helspänn nu, och tankarna går runt, runt...
Har väntat på detta ultraljudet av hjärtat i flera år nu. Ja, sen Annie kom närmare bestämt. Hjärtklappningarna och andfåddheten har blivit så svåra, speciellt på förmiddagen, att jag inte längre kan leva normalt. Att ha ont är nog känner jag! Idag vaknade jag med obeskrivbar smärta i knän, leder, rygg och muskler. Har nu tagit dubbel dos med värkmedicin, men det har inte hjälpt nämnvärt hittills. Men jag vet hur det är... Om några timmar är jag piggare igen.. Hoppas jag...
Jag vet så väl att där ute i köket, i skåpet över mikron står det en burk med tabletter som tar bort smärtorna. Kortisonet! Men jag biter ihop! Jag ska inte ta dem om inte det blir absolut nödvändigt! Biverkningarna är för många, b.la vätskeansamling, viktökning, benskörhet, binjureproblem o.sv o.sv. Nu har jag faktiskt inte tagit en enda kortisontablett sedan Juli. Men det har sitt pris...
Därför skriver jag... Det är mitt sätt att bearbeta dagar av smärta och oro. Om jag får ner mina tankar och min oro för framtiden, samt min ilska, över att behöva ha det så här, så lättar den tunga skugga som vilar över mig lite...

Smärtan är en sak.. Den är enormt svår att leva med, och vissa dagar vill man bara ge upp. Men då tittar jag bara på min dotter och tar en minut, en sekund i taget! Hjärtklappningarna är en annan sak....
Har faktiskt haft en mycket bättre period nu ett tag, men känner att ett skov är på väg igen. Och jag kan inte stoppa det. Kan inte lindra det... Det är min kropp som bestämmer, inte jag...

Idag var hjärtklappningarna extrema! Hjärtat bara slår, och slår, och slår... Och andfåddheten när jag ställer mig upp, eller går till köket o.sv, är ett faktum. Smärtan, som jag skrev, är en sak... Den kan jag hantera någorlunda med mediciner. Men hjärtat kan jag inte kontrollera. Jag kan inte springa med Annie, inte busa, inte bära henne m.m. utan att jag blir andfådd och hjärtat rusar. Läkaren sa till mig att ta det lugnt, men hur tar man det lugnt med en treåring? Eller överhuvudtaget? Jag vill inte ta det lugnt, jag vet inte hur man gör ;)! Jag har stressat mig genom hela livet, för att hinna göra allt det där som jag missat efter flera långa perioder på sjukhuset.
Men som sagt, imorgon är det slut på oron över vad detta beror på. Imorgon får jag svaret av EKG- mätaren jag bar i en vecka, och även av ultraljudet de ska ta kl 9.00. Läste om något som kallas "ablation". Alltså att man går in i hjärtat via ljumsken, och ger det stötar... Typ :S.. Som sen resulterar i att hjärtklappningarna försvinner. Ca 90% av patienterna förblir symptomfria!
Men vi får se. Jag tar inte ut något i förskott denna gång. Det blir vad det blir. Tills vidare tar jag mina mediciner mot hjärtklappningarna, och hoppas på förbättring.

Idag tror jag att jag ska strunta i både tvätt, disk, dammsugning, o.sv, och bara umgås med min lilla dotter. Tror vi ska ta fram tågbanan och legot, och "bara vara"....

...Njuta av tillvaron, och tiden vi har tillsammans.
Det som kallas "livet", kan vänta.... Min definition av "livet" är här och nu.. 

Det är min Annie..... 








2 kommentarer:

  1. Ja, det är inte lätt att ta det lugnt med ett litet barn. Men samtidigt så lär de oss att leva i nuet och att vi måste skippa alla dessa "måsten" ibland :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen :)! Det är det som är så otroligt underbart med dessa småttingarna :))! <3

      Radera