Väntan...

Väntan....

Först fick jag vänta på ultraljudet av hjärtat, men det gick väldigt fort ändå måste jag säga. Även om det tog ca 2 månader, men det är ju helt ok.
Så förra veckan gjorde jag hjärt-UL:et som visade en förträngning där blodet ska gå in i hjärtat. Fråga mig inte vad det kan betyda, för jag vet inte :S. Fick ingen mer information än "ta det lite lugnt och undvik fysisk och psykisk stress". Jo visst! Hur gör man det när hjärtat börjar slå bara av att telefonen ringer eller jag vänder mig i sängen och andfåddheten är ett faktum.

Skulle invänta nytt EKG, där man ska cykla samtidigt, ett s.k "arbets-EKG" Och redan i fredags kom det en tid för det, och en massa prover jag måste ta. Undrar hur jag ens kan ha något blod kvar efter alla prov de tar på mig... ;)? Så redan till veckan ska jag försöka cykla med elektroder på kroppen. Jo, tjenare! Jag som inte ens tar mig upp för trappan utan att jag flåsar som bara den, och hjärtat rusar ännu mer.
Men jag är glad att det gör något åt det. Har lidit av detta alldeles för länge, och har verkligen hållit det för mig själv hur jobbigt det egentligen varit och är! Att inte ens orka busa med sin dotter, eller gunga henne, eller bara gå ut och gå med henne i vagnen är jätte jobbigt. Psykiskt alltså..Man vill så mycket mer än kroppen orkar. Normalt sett är det smärtorna som stoppar mig, men om jag bara fick tillbaka orken så kanske jag kan "träna bort" lite av dem med. Bara när jag sitter stilla och skriver nu så rusar hjärtat...

Som sagt, man vill så mycket mer än man orkar... Kroppen sviker mig varje gång och är det inte det ena så är det det andra, och jag vet inte hur mycket mer jag orkar med.. Att lära sig leva med smärta varje minut av dagen är nog påfrestande, men att sen ha en mage som gör att man får åka in och ut på akuten hela tiden, samt ett hjärta som inte presterar som det ska.. Ja, som sagt... Enough is enough!

Men det är tur att jag har denna bloggen. Här kan jag ventilera mig, och andra som har samma problem kan kanske känna igen sig och iaf inte behöva känna en sån ensamhet i sin smärta/sjukdom som många kan känna. Vill man läsa så läser man, och vill man inte så struntar man in det. Det är det som är SÅÅ bra med bloggar! Men nu orkar jag inte skriva mer, måste upp och röra mig då ryggen värker för mycket av att sitta stilla för länge... Ha en super bra dag allihopa =D!!

På återseende...

//K

Inköp av soffa-Trademax!

Funderar  på att köpa ny soffa, och vart jag än tittar så hittar jag samma prisvärda och moderna sida. Nämligen TRADEMAX.SE!! De har verkligen de bästa priserna, och vad jag förstått är kvalitén lika bra som soffor från mer kända möbelvaruhus!

Vi kommer absolut köpa vår soffa där, och om vi gör det så blir det DENNA!!

Fin, stilren soffa för hela familjen, med vacker färg som passar alla vardagsrum .

Blir det inte denna så vet vi i alla fall att soffan kommer köpas hos trademax! 

De har så många nöjda kunder (varav flera är mina vänner =).



OBS!! Detta blogginlägg är en reklam för www.trademax.se

"Livet" kan vänta...

Imorgon är det dags.... Sitter på helspänn nu, och tankarna går runt, runt...
Har väntat på detta ultraljudet av hjärtat i flera år nu. Ja, sen Annie kom närmare bestämt. Hjärtklappningarna och andfåddheten har blivit så svåra, speciellt på förmiddagen, att jag inte längre kan leva normalt. Att ha ont är nog känner jag! Idag vaknade jag med obeskrivbar smärta i knän, leder, rygg och muskler. Har nu tagit dubbel dos med värkmedicin, men det har inte hjälpt nämnvärt hittills. Men jag vet hur det är... Om några timmar är jag piggare igen.. Hoppas jag...
Jag vet så väl att där ute i köket, i skåpet över mikron står det en burk med tabletter som tar bort smärtorna. Kortisonet! Men jag biter ihop! Jag ska inte ta dem om inte det blir absolut nödvändigt! Biverkningarna är för många, b.la vätskeansamling, viktökning, benskörhet, binjureproblem o.sv o.sv. Nu har jag faktiskt inte tagit en enda kortisontablett sedan Juli. Men det har sitt pris...
Därför skriver jag... Det är mitt sätt att bearbeta dagar av smärta och oro. Om jag får ner mina tankar och min oro för framtiden, samt min ilska, över att behöva ha det så här, så lättar den tunga skugga som vilar över mig lite...

Smärtan är en sak.. Den är enormt svår att leva med, och vissa dagar vill man bara ge upp. Men då tittar jag bara på min dotter och tar en minut, en sekund i taget! Hjärtklappningarna är en annan sak....
Har faktiskt haft en mycket bättre period nu ett tag, men känner att ett skov är på väg igen. Och jag kan inte stoppa det. Kan inte lindra det... Det är min kropp som bestämmer, inte jag...

Idag var hjärtklappningarna extrema! Hjärtat bara slår, och slår, och slår... Och andfåddheten när jag ställer mig upp, eller går till köket o.sv, är ett faktum. Smärtan, som jag skrev, är en sak... Den kan jag hantera någorlunda med mediciner. Men hjärtat kan jag inte kontrollera. Jag kan inte springa med Annie, inte busa, inte bära henne m.m. utan att jag blir andfådd och hjärtat rusar. Läkaren sa till mig att ta det lugnt, men hur tar man det lugnt med en treåring? Eller överhuvudtaget? Jag vill inte ta det lugnt, jag vet inte hur man gör ;)! Jag har stressat mig genom hela livet, för att hinna göra allt det där som jag missat efter flera långa perioder på sjukhuset.
Men som sagt, imorgon är det slut på oron över vad detta beror på. Imorgon får jag svaret av EKG- mätaren jag bar i en vecka, och även av ultraljudet de ska ta kl 9.00. Läste om något som kallas "ablation". Alltså att man går in i hjärtat via ljumsken, och ger det stötar... Typ :S.. Som sen resulterar i att hjärtklappningarna försvinner. Ca 90% av patienterna förblir symptomfria!
Men vi får se. Jag tar inte ut något i förskott denna gång. Det blir vad det blir. Tills vidare tar jag mina mediciner mot hjärtklappningarna, och hoppas på förbättring.

Idag tror jag att jag ska strunta i både tvätt, disk, dammsugning, o.sv, och bara umgås med min lilla dotter. Tror vi ska ta fram tågbanan och legot, och "bara vara"....

...Njuta av tillvaron, och tiden vi har tillsammans.

Det som kallas "livet", kan vänta.... Min definition av "livet" är här och nu.. 

Det är min Annie..... 

Fördomar kan få allvarliga konsekvenser!

När jag talade med min mamma idag så erinrade jag mig en händelse som skedde för många år sedan då jag bodde i Arvika. Där hade jag en granne med mycket svår epilepsi. Han fick EP-anfall flera gånger per dag, och var tvungen att bära en bricka där det stod att han hade epilepsi samt hans personuppgifter.
Då jag själv haft barnepilepsi, så vet jag en hel del om denna sjukdom. Medicinerade själv för det i många år tills jag i tonåren blev friskförklarad och fick ta körkort. Har idag varit anfallsfri i nästan 15 år :)!

Hur som helst. Denna man som kan ha varit kanske i 30-års åldern, var en jätte snäll person, som var enormt duktig på musik. Han spelade både piano och gitarr och sjöng. Jag spelade faktiskt med honom några gånger.
Men den händelse som jag mindes, och som jag aldrig glömmer började då jag gick ut på Halloween på en pub i Arvika. Där inne fick jag se en man med en sån där "Scream-mask" som tittade väldigt intensivt på mig. Då jag blev lite nyfiken på om jag kände honom så gick jag fram till honom och frågade om jag kände honom, och då visade det sig ju att det var min granne! Jag frågade om han mådde bra, och det sa han att han gjorde så jag tänkte inget mer på det, men försökte ändå hålla ett öga på honom då jag vet att blinkande ljus, och ljud kan utlösa ett anfall.
När jag sedan gick ut för att röka, så fick jag plötsligt se vakterna bokstavligt talat kasta ut min granne. Då jag såg att han skakade så förstod jag att han hade fått ett anfall. Jag sprang till honom, drog av masken, och la honom i framstupa sidoläge. skulle ringa 112, men då anfallet började avta och han återfick medvetandet så avstod jag. Jag bad en vän hålla ett öga på honom, och sen tappade jag all fattning, gick mot vakterna och skrek åt dem att "för helvete, han har epilepsi!! Brukar fulla människor skaka på det där sättet?? Är ni inte riktigt kloka, o.sv. os.v
Jag var sååå vansinnig så vakterna bad mig att gå därifrån, med orden "har man sån epilepsi så har man inget på puben att göra..." Ursäkta....? Hörde jag rätt?? Menar ni att bara för att man har en sjukdom så ska man uteslutas från allt roligt?? Kan ju tala om att jag blev ännu mer vansinnig efter den kommentaren!
Men då jag inte fick ens så mycket som en hjälpande hand av vakterna, så hjälpte jag min granne upp, och följde honom hem. Väntade ett tag för att se att han inte fick ett anfall igen. Jag visste att han hade anhöriga som tittade till honom hela tiden, så efter ett tag gick jag hem. Men den natten fick jag inte mycket sömn. Kunde inte släppa tankarna från det inträffade. Jag kunde inte förstå hur (med)människor kunde visa så lite empati för en människa som har ett handikapp! Det är för mig totalt oförståeligt!
Men tur var att han presenterade sig inne på puben annars hade jag aldrig vetat att det var han. Men som sagt, en påverkad människa ligger inte och skakar, rycker och blir stel. Det hade bara räckt att de tog av masken så skulle de ha sett att detta inte var en alkoholpåverkad människa, utan en människa med en mycket allvarlig sjukdom! Än idag känner jag avsmak för denna händelse, och jag vet att jag aldrig kommer glömma den, även om jag såklart inte tänker på det lika ofta längre.
Vart mannen är idag har jag ingen aning om. Jag har inte sett honom i Arvika på många år, så han kanske har flyttat. Om han har gjort det så förstår jag honom! Jag skulle inte heller vilja bo i en stad där man inte är välkommen på puben bara för att man har en svår sjukdom!

Lite medkänsla skadar inte... Och man ska inte förhasta sig att döma människor... 

De kan faktiskt ha en sjukdom....

"Nyttoresan" fortsätter...

Dagens middag 13/9 2012:

Fortsätter min "nyttoresa" och dagens middag blev:

En variant av "Pasta Carbonara".

Fullkornsmakaroner, paprika, grädde gjord på havre, lite ost, salt, peppar. körsbärstomater och bacon.

Var lite skeptisk om det verkligen skulle smaka bra med havregrädde och fullkornsmakaroner, men jag kände faktiskt ingen skillnad =)! Det smakade jätte bra, och både Annie och jag åt.

Frukosten blev idag havregrynsgröt, och ett glas vatten. Drack även vatten till middagen. På söndag har jag inte druckit mjölk på 2 veckor. Bortsett från den lilla osten jag hade i maten idag så är jag nu mjölkproduktfri! Än har det inte hänt så mycket mer än att jag (som jag sagt tidigare) fått finare och renare hy, samt mer ork. Men magen har inte reagerat värst mycket än. Men det tar nog ett tag innan magen vänjer sig med att inte få godis eller mjölkprodukter och vitt bröd m.m.

Imorn blir det ev. tacos, men vi får se. Känner mig fortfarande mätt av dagens middag så orkar inte tänka på morgondagens middag just nu.

Nu en kopp örtte för att rensa ur kroppen och tillföra massor av nyttiga antioxidanter!

På återseende....

//K

Insändare till AN angående Arvika sjukvård:

INSÄNDARE till Arvika Nyheter 13/9 2012:

"Jag ska börja denna insändare lite negativt. Men tro mig, det blir bättre. Jag är en av dem som anser att viss sjukvårdspersonal på Arvika sjukhus har gjort bort sig totalt. Men, med det sagt, så kan man inte dra alla över en kam!

Den läkaren som riskerade livet på både min ofödda dotter, och mig, har idag flyttat tillbaka till Estland, så jag fick aldrig ens fråga varför hon gjorde som hon gjorde. Den natten var fruktansvärd. Jag vill inte gå in på för många detaljer, mer än att hon utförde ett ingrepp som man inte ska utföra om man inte vet exakt vad man gör. Jag får än idag mardrömmar av nålen hon försökte föra in i min njure och som jag sen fick veta, inte ens var insatt på rätt ställe. Med andra ord, hon kunde inte bara ha skadat mig, utan även mitt ofödda barn. Men tillslut, efter att jag skrek och bad att hon skulle sluta, fick jag komma till Karlstad där man konstaterade att hon hade skadat njuren så illa att jag kissade rent blod, och dessutom stuckit på fel ställe.

Jag vet inte varför jag nämner detta nu efter så många år. Men kanske för att jag vill att folk ska förstå att detta var EN läkare, och det hon gjorde kan bara hon ta ansvar för, och det ska ingen annan lida för!

Jag har följt insändarna om Arvika sjukvård i några år, och jag måste säga så här: “Bara för att en sköterska eller läkare behandlar dig fel, så kan man inte säga att “hela Arvika sjukvård är ansvariga”. Jag klandrar ingen annan än den läkaren som gjorde detta mot mig!

Sedan detta har jag åkt in för tarmvred till och från. Så också denna gång. Och de sköterskor och läkare som tog hand om mig nu gjorde ett toppenjobb! Det var aldrig tal om att jag inte skulle få smärtstillande, man lyssnade, tog mig på allvar, lugnade mig och såg till att jag hade det bra! Med andra ord, varför väljer vi bara att skriva i tidningen när vi anser att vi blivit felbehandlade? Det måste väl ändå finnas människor därute som har blivit bra omhändertagna? Varför skriver inte ni? Av 100 patienter så kanske 10 blir felbehandlade, men vart är då dessa 90 andra?

Varför skriver vi aldrig något positivt? Jag anser att det är på tiden att Arvika sjukvård får en stor eloge!

Jag har varit inne många gånger dem senaste åren, men har alltid blivit bra behandlad. Tack Arvika sjukvård, det är tur att ni finns! Och som jag började insändaren; "Låt inte en enda läkare förstöra er syn på hela Arvika sjukvård". Jag om nån borde vara negativt inställd mot dem, men det är jag inte. För de jag träffar nu ska inte ta ansvar för vad EN läkare gjorde mot mig! Och kan JAG, efter det som hände, säga positiva saker om Arvika sjukvård, då kan andra det också. "Döm inte alla andra efter en persons handling..."

Tyckte det var på tiden att nån skrev något positivt i tidningen om Arvika sjukvård!

/Kajsa

"Borta bra, men hemma är alltid bäst"

Ibland slänger verkligen livet till dig en riktigt stor dos av ironi att man kan undra om nån där uppe vill leka "marionettdocka" med en...?

Har ju, som ni som följt mig vet, lagt om min livsstil samt kost helt och hållet.
Allt enligt Candidakosten, som jag vet att jag har och som skulle vara bra att bli av med. Så jag har ätit grönsaker, rotsakssoppa, druckit mängder av örtte, ätit massa frukt, inget vitt bröd, druckit proviva.osv. Och tagit Ed McCabe´s syreprodukter för magen. Beställde t.om en sån Hårmineralanalys för att veta vad jag har brist på, respektive för mycket av.

Så.. Allt gick bra i en vecka (precis på dagen faktiskt). Ända tills i söndags då jag efter soppan jag åt fick enorma intervallsmärtor i magen. Då jag visste med mig att jag verkligen hade skött mig nu, så gick jag bara upp och la mig, och väntade ut smärtan. Tyvärr gav den inte med sig utan blev bara värre och värre, tills Andreas kom upp och såg att jag låg på alla fyra på golvet och kräktes och hade oförklarligt svåra magsmärtor!
Det gjorde så ont så jag tog mig inte ens ut till bilen, utan Andreas bar ner mig till hallgolvet, la en filt över mig och ringde 112. Sagt och gjort, en ambulans blev ivägskickad direkt från Arvika. Men när man har så ont så känns varje minut som en timme. Jag fortsatte kräkas upp det mesta av maten, och vred och vände mig i extrema smärtor! Till slut, efter 20 (!?) minuter kom så ambulansen. Väl inne i ambulansen skulle man ge morfin mot smärtorna, men då jag är så sönderstucken, så fick de inte in någon nål, så det var bara att bita ihop tills vi anlände till sjukhuset. Med såna smärtor så kändes det som det tog flera timmar till Arvika, fastän det säkert bara tog 15 min. Jag tror inte jag höll uppe ens en minut med att säga "aj,aj,aj" på hela vägen. Det kändes precis som att magen skulle explodera! Väl framme på akuten tog de emot mig direkt, och en massa sköterskor och läkare var beredda. De gav mig både morfin och en hel del annat för smärtan, och efter en väldigt stor dos med smärtstillande, så gav sig till slut smärtan så gott som. Var vid det laget ganska "uppe i det blå".
Mamma och Andreas stannade för att få veta vad detta var, men det var ju inte så svårt att räkna ut att jag hade fått min 5:e tarmvred. P.ga alla mina operationer (10), så är alla mina tarmar sammanväxta, så det är bara ett enda stort tarmpaket jag har i magen. Som kirurgerna vid den sista operationen bara lyfte ut, och sen tillbaka, då man tog bort äggledare och äggstock. P.ga detta får jag ofta tarmvred, vilket är den värsta tänkbara smärta man kan ha, tillsammans med njursten, och jag har ju såklart båda två i perioder ;).
Hur som helst, jag blev inlagd på 10:an i Arvika för observation, och man försökte sätta en sond i näsan för att få ner kontrastet, och få upp ev. maginnehåll så jag slapp kräkas. Detta gick dock inte, utan jag slet ut slangen och sa att jag hellre dricker skiten. Kontrast smakar ungefär som mjölk blandat med massor av krita. Inte alls gott med andra ord. Men, för att slippa få sond igen så fick jag till slut i mig allt, efter många små klunkar med fingrarna för näsan.
Röntgen som hade gjorts tidigare visade på ett stopp på samma ställe där det alltid blir stopp. Fick se röntgenbilderna, och där det var hinder, fanns en lång "tarmväg" som var alldeles svart, detta var luft sa kirurgen, och förklarade att det gör jätte ont eftersom tarmen bokstavligt talat nästan exploderar. Men, man kan häva tarmvred med kontrastet man dricker (se tarmvred/behandling). Och som tur var så funkade det, denna gången också. Så kontrastet fungerar inte bara som en diagnosmetod utan även som behandling.
Minns att jag blev alldeles kall inombords när han sa "Ileus", (tarmvred), och såg på mamam att hennes ansiktsfärg försvann, precis som min mans. Att gå in i min mage är inget som någon kirurg vill ge sig på nämligen. Dels pg.a blödningsrisken, samt att det ser ut som det gör. Men jag vet att skulle det någon gång behövas, så kommer det inte göras i Arvika, ev. görs det i Karlstad med specialister, eller i Göteborg. Som sagt, det är inte många kirurger som ens vill ta med tång i min buk. Oftast ser de "ovanliga magar" som en utmaning, men min mage är inget för en AT-läkare att ta sig an.
Men, som tur var fungerade kontrastet även denna gång (ta gode gud!!) Och igår fick jag åka hem med min underbara familj. Blev överlycklig av "överraskningsbesöket" jag fick av Andreas och speciellt Annie :D! Saknade dem så!

Så, som sagt, idag är jag hemma, med ännu fler restriktioner om HUR jag ska och inte ska äta.
Ska jag vara ärlig så tror jag att jag vet vad som orsakade det denna gången. Antagligen var det den persikan jag åt i fredags, som ställde till det. Jag får ju inte äta apelsiner, mandariner, sparris, klementiner eller rabarber m.m. Men persikor har de aldrig sagt nåt om, men nu verkar det som att inte ens det går alltså.

Jag bryr mig inte så mycket om vad jag inte får äta, bara jag får vara frisk, och slippa magsmärtorna, och dem konstanta stoppen.

Men åter till min inledning...

Livet är ibland bra ironiskt. Här har jag skött mig till punkt och pricka, och undvikit vitt bröd, ätit fiberrikt, inte druckit/ätit mjölkprodukter, samt tagit linfrön och druckit örtte. Och vad händer...?? Jo, jag FÅR tarmvred igen, av den kost jag kämpat med för att inte få det! 

Som sagt... Ironin i det är ganska skrattretande!

Magen fick väl lite av en chock, men nu verkar den ha vant sig, och jag hoppas att mina nya kostvanor ska ge mig mer energi, och en mage som inte gör så ont varje dag.

Nu ska jag gosa lite med min lilla goa treåring. Två dagar från henne var mer än vad jag klarade av!

Så som avslutning:

"Borta bra, men hemma är ALLTID bäst...."